Håll i hatten, nu kommer den: 

Jag har funderat över en sak ett tag. En liten teori jag har. Ska väl passa på att säga att jag inte borde vara ensam om denna tanke. Jag har funderat över hur vi människor byter personlighet med jämna mellanrum. Jag har tidigare räknat på att det tar ungefär 5 år mellan varje personlighetsskifte. Nu menar jag inte grundvärderingar och sånt, utan mer vad du snöar in på. Det sker kontinuerligt så du kan när som helst stanna upp och blicka 5 år tillbaka för att upptäcka förändringen. Ett år tillbaka är i stort sett samma sak, men efter just 5 år kan du se en klar skillnad. Tänk efter själv. Exempelvis upplever jag det just nu, att en förändring är på gång. Mitt liv har förändrats drastiskt senaste året på grund av många saker, bra som dåliga. Framtiden är sällsynt oviss, men på ett skönt sätt. Om bara några veckor packar jag mina väskor för att åka ner till Indien. Till hösten är jag tillbaka i Jönköping för sista hösten på högskolan. Nästa vår spenderas hela terminen i Perth och sedan är det öppet för vad som helst. Jag känner att något är på gång, en förändring, och jag är öppen för det. Mer än någonsin. 

Jag berättade om mina funderingar och min teori för en kollega på jobbet igår. Det ena ledde till det andra och vi började prata om smaklökar. Anledningen till att vi kom in på det handlade om att man som vuxen faktiskt börjar uppskatta mat och dryck på ett helt annat sätt än tidigare. Detta skulle ha med smaklökarna att göra. Tydligen byts de ut på något vänster var 7:e år något sånt. Prova att äta något du tyckte var äckligt för 7 år sen, du kommer uppleva det helt annorlunda idag. Vidare berättade min kollega att kroppen på 7 år byter ut alla celler. Nu kan jag tillägga att detta inte behöver vara sant, men jag börjar nu fundera på om detta kan hänga ihop? Det kanske är 7 år man ska räkna efter? Det är kanske efter 7 år när alla celler är utbytta, som detta märkliga personlighetsbyte sker? 

Sen kan ju drastiska händelser spela väldigt stor roll i hur du förändras som person. En olycka, ett uppbrott eller någon annan händelse som du reagerar så starkt på att du förändras på bara några månader. När sånt händer tror jag att det är viktigt att ha människor omkring sig. Jag tror att det är viktigt att man håller huvudet kallt och försöker resonera någorlunda nyktert, för det kan snabbt gå utför. 

Jag vill påpeka att detta inte är någonting negativt, inte alls. Snarare skulle jag bli jävligt besviken om jag inte märker någon skillnad på mig själv efter några år.