1. 19 Apr


    Ni kanske undrar vad jag gör just nu?  Ni kanske undrar varför jag aldrig skriver någonting på min blogg? Ni kanske undrar varför jag alltid ser så trökig ut på bilder, som här ovanför? Jag tänkte jag skulle svara på dessa frågor här nedan: För tillfället sitter jag i soffan i lägenheten i Stockholm i Gamla stan. Martin kom nyss hem från jobbet och vilar sina ögon liggandes i soffan snett till höger. Jag skriver så tyst jag kan så han inte vaknar. Dumma som vi var höll vi honom vaken någon extra timma igår på grund av att vi började spela rockband med alla iPrylar vi har hemma (läs jag). Det blev en ganska så sen vardagskväll i sällskap av Louise som hälsat på oss. Anledningen till hennes besök var att vi nu på förmiddagen skulle träffa företaget vi gör projektarbetet för. Om möjligt, så åkte vi därifrån med fler frågor än vi hade i huvudet när vi kom dit. Det ska hursomhelst bli sjukt spännande och det är en vecka kvar tills vi far iväg.  Det har gått några dagar sedan jag skrev sist och det är för att mycket har hänt. Jag har avslutat min praktik hos Scania. Precis som jag skriver detta lyssnar jag på Farfars bridgeblandning och Alphaville’s toner till “Forever Young” börjar klinga. Det känns ganska sorgligt att tiden här uppe är över. I morgon möter jag upp syrran på centralen för att snålåka ner till mitt kära Mariestad. Jag byter ut Gamla mot Marie. Vem är Marie då? Hon är världens bästa. Hej R. Kelly, nu refererar jag till din låt! “Forever young” var det. Jag har tyckt om tiden här uppe. Den behövdes. Jag behövde ett miljöombyte och det var minst sagt det jag fick.  I lördags tog vi tag i saken och köpte 3-dagars cykelkort. Vi har länge sneglat avundsjukt på alla cyklister som svävar obehindrat genom gator och torg. Likt råttor letar vi oss istället ner under jord för att ta tunnelbanan. Inte denna helgen. Jag brukar prata om nanoprecision när något gått exakt fel, men denna helgen har det varma vädret varit perfekt för våra cykelutflykter. Vi cyklade ut till Alvik och trodde vi var på Stora Essingen. Vi har rundat Södermalm och jag har likt Anja Pärson åkt slalom fast mellan turister på Drottninggatan. Ajabaja.  Av en ren slump satt Martin häromdagen och tittade igenom bilderna från Stockholm i sin mobil. Han tittar upp på mig och säger att jag alltid ser så jävla sur ut på alla bilder. Jaha, nej det kan väl inte vara sant svarar jag men blir genast motbevisad. Bild efter bild. Har jag inte somnat framstupa på tunnelbanan så ser jag nästan onaturligt stel ut på alla bilder. Varför i hela friden då för? Jag vet ju svaret själv, och det är att jag tycker det är ganska läskigt att hamna framför kameran. Jag vet också med säkerhet att många andra vänner till mig känner samma sak. Man har liksom tre olika ansiktsuttryck när kameran åkter fram: 1: Den intetsägande minen (likt den här ovan) 2: Det obekväma framkrystade leendet 3: Den totalt onaturliga och grovt skeva minen Den sista där är faktiskt ganska så rolig. För när väl en sådan bild kommer upp på en på Facebook, skrockar man till och får ur sig något typ; “hahaha fan va fult kort!”. Nästa helg kommer kameran upp igen och *VIPS* slänger du upp tungan genom vänster näsborre och ut genom höger öra. Visst fan blir du ful som fan men vem bryr sig? Du är i alla fall jävligt mycket roligare!

    Ni kanske undrar vad jag gör just nu? 

    Ni kanske undrar varför jag aldrig skriver någonting på min blogg?

    Ni kanske undrar varför jag alltid ser så trökig ut på bilder, som här ovanför?

    Jag tänkte jag skulle svara på dessa frågor här nedan:

    För tillfället sitter jag i soffan i lägenheten i Stockholm i Gamla stan. Martin kom nyss hem från jobbet och vilar sina ögon liggandes i soffan snett till höger. Jag skriver så tyst jag kan så han inte vaknar. Dumma som vi var höll vi honom vaken någon extra timma igår på grund av att vi började spela rockband med alla iPrylar vi har hemma (läs jag). Det blev en ganska så sen vardagskväll i sällskap av Louise som hälsat på oss. Anledningen till hennes besök var att vi nu på förmiddagen skulle träffa företaget vi gör projektarbetet för. Om möjligt, så åkte vi därifrån med fler frågor än vi hade i huvudet när vi kom dit. Det ska hursomhelst bli sjukt spännande och det är en vecka kvar tills vi far iväg. 

    Det har gått några dagar sedan jag skrev sist och det är för att mycket har hänt. Jag har avslutat min praktik hos Scania. Precis som jag skriver detta lyssnar jag på Farfars bridgeblandning och Alphaville’s toner till “Forever Young” börjar klinga. Det känns ganska sorgligt att tiden här uppe är över. I morgon möter jag upp syrran på centralen för att snålåka ner till mitt kära Mariestad. Jag byter ut Gamla mot Marie. Vem är Marie då? Hon är världens bästa. Hej R. Kelly, nu refererar jag till din låt! “Forever young” var det. Jag har tyckt om tiden här uppe. Den behövdes. Jag behövde ett miljöombyte och det var minst sagt det jag fick. 

    I lördags tog vi tag i saken och köpte 3-dagars cykelkort. Vi har länge sneglat avundsjukt på alla cyklister som svävar obehindrat genom gator och torg. Likt råttor letar vi oss istället ner under jord för att ta tunnelbanan. Inte denna helgen. Jag brukar prata om nanoprecision när något gått exakt fel, men denna helgen har det varma vädret varit perfekt för våra cykelutflykter. Vi cyklade ut till Alvik och trodde vi var på Stora Essingen. Vi har rundat Södermalm och jag har likt Anja Pärson åkt slalom fast mellan turister på Drottninggatan. Ajabaja. 

    Av en ren slump satt Martin häromdagen och tittade igenom bilderna från Stockholm i sin mobil. Han tittar upp på mig och säger att jag alltid ser så jävla sur ut på alla bilder. Jaha, nej det kan väl inte vara sant svarar jag men blir genast motbevisad. Bild efter bild. Har jag inte somnat framstupa på tunnelbanan så ser jag nästan onaturligt stel ut på alla bilder. Varför i hela friden då för? Jag vet ju svaret själv, och det är att jag tycker det är ganska läskigt att hamna framför kameran. Jag vet också med säkerhet att många andra vänner till mig känner samma sak. Man har liksom tre olika ansiktsuttryck när kameran åkter fram:

    1: Den intetsägande minen (likt den här ovan)

    2: Det obekväma framkrystade leendet

    3: Den totalt onaturliga och grovt skeva minen

    Den sista där är faktiskt ganska så rolig. För när väl en sådan bild kommer upp på en på Facebook, skrockar man till och får ur sig något typ; “hahaha fan va fult kort!”. Nästa helg kommer kameran upp igen och *VIPS* slänger du upp tungan genom vänster näsborre och ut genom höger öra. Visst fan blir du ful som fan men vem bryr sig? Du är i alla fall jävligt mycket roligare!