Hej Sverige!

Klockan snurrar 3,5 timmar före er klocka så det börjar närma sig sovdags för min del. Kom hit i torsdags efter en resa på ganska exakt ett dygn. Lyfte från Arlanda strax efter lunch på onsdagen för att mellanlanda i Istanbul innan flyget tog oss vidare till Bombay. Väl där visste vi att tiden var knapp, “bara” 2 timmars transfer. Kruxet låg i att vi var tvungna att checka ut från utrikesflyg och in på inrikes. Något vi brutalt misskalkulerat tidsmässigt. Det är liksom inte lika effektivt i Indien. Så fort vi kom av flyget frågade vi alla vi träffade om vi skulle hinna med nästa flyg. Alla nickade vänligt och sa typ “It’s okay!”. Lyckosamt hade vårt bagage kommit fram och efter närmare tio passkontroller stod vi väntandes på en buss som till synes aldrig kom. Ska inte dra ut historien, men ni kan säkert räkna ut att vi missade flyget.

Så, då var det sumpat. Vad ska vi göra nu? Jag och Martin vaktade våra grejor medan Robin och Simon jagade nya biljetter trängandes med 400 andra glada Indier. Efter ett tag kom de tillbaka med ett leende på läpparna. Då hade de fått ett pris på biljetter, vilket låg runt 5000 rupier (700 kr). Men, de hade också blivit erbjudna skjuts till Bangalore, vilket var vår slutdestination, för 14000 rupier. “Only ten hours!” hade gubben lovat. En tid endast stålmannen, alternativt Batman kunnat hålla. Det är nämligen 200 mil vi pratar om. Vi valde trots det eminenta erbjudandet att ta nästa flyg till Bangalore.

På flygplatsen blir vi upphämtade av vår handledare som beställt en taxi. Taxigubben har lätt misstolkat hur många vi var, så Simons bagage fick ligga på taket och nej, det var inte fastspänt. 

När vi sitter i taxin påväg in mot stan säger Simon att han känner sig som en hund. En sån där nyfiken hund som tycker allt är intressant och roligt. Vi höll alla med, för gisses vilket land vi har kommit till. Människor precis överallt. Skräp och skit överallt. Trasigt möter palats. McDonald’s som endast serverar kyckling och fisk ligger granne med en kåkstad. Kontasterna avlöser varandra likt ingenting vi tidigare upplevt. Trafiken är fullkomligt kaos, men utan att någon krockar. Alla tycks följa den enda trafikregeln vi fick förklarad för oss: “Finns en lucka, ta den.”. Jag skrattar till när jag ser en trafikskylt som snällt ber alla trafikanter att “Follow traffic rules”. 

Huset vi bor i ligger i en stadsdel där vi, tillsammans med några på företaget, är de enda vita. Det finns på fullt allvar inga andra utlänningar. Folk stirrar, hela tiden. Aldrig hotfullt, men de stirrar. Det får man göra här. Bjuder man på ett “Hello!” breder ett stort leende ut sig på var och en vi träffar på. Vägarna är trasiga och bara ett stenkast bort bor folk i små skjul eller hyddor, omringade av en soptipp. Huset där vi bor består av tre våningar varav vi ockuperat takvåningen. Två stora rum med två dubbelsängar i varje. En stor terass där vi kan koppla av på och en utomhusdusch när svetten rinner över. Bara några minuter bort ligger den stora gatan där kontoret ligger. Skjorta och långbyxor är ett krav, något vi trodde var ett skämt eftersom det sällan är under 30°c varmt. 

Det har varit full fart sedan vi kom hit. I torsdags kväll tog vi några öl med delar av företagets ledning, beställde upp mat och hade det allmänt trevligt. I lördags drog vi in till Commercial Street, vilket alla gator heter överallt i Indien och syftar på shopping. Hur är priserna då? Jo, ett par Converse All-Star blir dina för runt 150 kronor, trerätters middag med förstklassig service och aircondition 30 kronor. Allt är vansinnigt billigt. Dock är det precis som med allt annat. Vill du köpa elektronik eller annat som är ämnat för rika, blir det genast dyrare. Många gånger också dyrare än Sverige. På kvällen i lördags hämtade en taxi upp oss utanför vår bostad runt halv åtta, dags att klubba. Vi visste inte vad vi kunde förvänta oss. Inne i stan kliver vi in i en byggnad och tar hissen upp till taket. Två stora vakter släpper in oss till Adrian Lux’s “Teenage Crime”. Ett leende breder ut sig på mina läppar när jag inser att världen inte är större än såhär. Det var en klubb lik vilken annan västerländsk klubb som  helst. Skillnaden är bara att denna var full med tokglada Indier.

Projektet börjar ta sin form och vi har intervjuer med medarbetare redan i morgon. Veckan kommer fyllas på med nya upplevelser och vi ser fram emot cricket på fredag. En arena som fyller 60 000 pers borde väl vara något? 

Som jag förstått har det varit fest i Lund? Var avis i någon sekund innan jag insåg att jag faktiskt har det helt fantastiskt här borta :)

Sköt om er så ses vi snart!